KROPP, RÖST OCH NERVER
”Jag är ingen talare…”
Det enda svensken är mer rädd för, än sin egen begravning, är att behöva ställa sig upp och tala för en grupp, som någon sa. Förmodligen hade denna någon scenskräck. Många drabbas av tusen fjärilar i magen bara inför tanken att gå upp och tala inför en grupp människor.
Lite nervositet och adrenalin gör oss bara taggade och mer på alerten. Det är när nervositeten tar överhand som det blir kontraproduktivt. Då utstrålar vi tydligt med hela vår kropp att vi inte vill vara där. Uppdragna axlar, sänkt haka, hopkurad hållning, svag röst och med tyngdpunkten på bakre delen av foten, som att vi håller på att ramla bakåt. Detta sker helt omedvetet och ligger nedärvt i våra gener som vår skyddsposition. När vi upplever fara måste vi skydda oss.
Den signal vi sänder till publiken är ”lämna mig i fred”. Dessvärre kan det också leda till att de inte riktigt tror på det vi säger. Det är svårt för dem att tolka om vi reagerar som vi gör för att vi inte tror på det vi talar om eller för att vi lider av situationen.
Alla är inte födda till talare. Faktum är att väldigt få är det. Men alla som övar blir betydligt mycket bättre och säkrare. Det första steget är att ta bort det negativa jag-budskapet ,”Jag är ingen talare”. Sådana negativa budskap om oss själva tenderar att leva kvar i evigheter. Tills vi bestämmer oss för att skrota dem.
Lite frågor och svar om nervositet
– Var ska jag stå för att känna mig bekväm?
Ställ dig framför bord eller talarstol, göm dig inte. Lura din kropp att känna sig säker genom att hellre ta några kliv närmare publiken än backa från dem. Minns tyngdpunkten fram på foten.
– Var ska jag ha mitt manus?
Låt ditt stolpmanus ligga på ett bord bredvid dig. Risken är att om man håller manus i handen dras blicken ofrivilligt dit, även om man minns vad man ska säga. Låt inte pappret komma mellan dig och publiken. Behöver du titta i dina anteckningar gör du det med självklarhet, utan att be om ursäkt. Du tittar för att du bryr dig om dina lyssnare och månar om deras upplevelse. Du har så mycket att vinna på att möta dina åhörare med blicken.
– Jag är inte riktigt säker på om jag hinner säga allt!
Att dra över tiden är ett stort irritationsmoment, för arrangören och för talarna som kommer efter dig. Publiken lär inte heller uppskatta det. Ha respekt för tiden och var säker på att du har håll koll på den, hellre avsluta någon minut för tidigt än tvärtom. Tänk på att det viktigaste är inte att du måste säga allt du tänkt säga, utan att du väckt rätt tankar.
– Har du några bra gester jag kan använda mig av för att upplevas mer trygg och säker på scen?
Den frågan är enormt svår att svara på. Personligen tror jag inte på att lära ut gester.
Målet är att hitta ett personligt och naturligt uttryck. När du förbereder ditt manus i talspråk och bygger in berättelser, konkreta exempel och metaforer kommer kroppsspråket naturligt. Du ska låta det naturliga talet styra dina rörelser. Om vi däremot övar in skriftspråk har kroppen svårare att var med och ”prata” naturligt.
– Hur ska jag lägga rösten? Vilket tempo ska jag ha?
Sammanfattningsvis handlar det om att tala med varierat tonläge. Det växlande tonläget får du genom att bygga in berättelser, frågor och liknelser i din presentation och låta kroppen naturligt spegla det du vill förmedla. Anpassa tempot efter innehållet: tala långsammare och pausa vid komplexa idéer, och öka tempot i lättsammare delar. Viktigt att rösten kommer naturligt ur din energi. I de flesta fall är det bäst att tala i en normal samtalston som inte känns konstlad.
– Vad gör jag om jag kommer av mig?
Vi vill se en människa. Om du kommer av dig, erkänn det. Ärlighet ger tillit. Det värsta du kan göra är att låtsas som om det inte har hänt. Känslor smittar, så det du upplever, upplever dina lyssnare. Dina åhörare vill dig väl och att visa sårbarhet väcker ofta igenkänning och sympati. Skratta tillsammans med oss om det blir något tokigt. Då kommer vi bara älska dig ännu mer. Skrattet är dessutom den ultimata trygghetsgesten, både för dig och dina åhörare.
– Jag blir så osäker när jag upplever att någon i publiken inte håller med om det jag säger. Hur ska jag göra för att hantera mina känslor?
Bli vän med publiken. Dina tankar syns i kroppen och påverkar din känsla. Dina tankar är inte alltid sanningen. Personen som sitter och blänger på dig, kanske bara är närsynt. Kvinnan som sitter med armarna i kors är troligen mer eftertänksam än kritisk, osv. Byt ut dina negativa förklaringar till en förklaring du själv mår bättre av.
Livlinan
Slutligen, ska du få vårt sista tips. Innan du går upp på scenen, stoppar du ner en liten tråd i fickan. Skulle du drabbas av black-out, kan du bara säga:
– Nu kanske ni tror att jag har tappat tråden? Men det har jag inte. Jag vet precis var jag har den!
Och så plockar du upp tråden ur fickan.
Du kommer mötas av skratt och de flesta kommer tro att det var inplanerat. Du sträcker på dig och går lugnt till dina anteckningar, tittar och fortsätter.
