FOKUS, NÄRVARO OCH TRYGGHET
Känslan smittar
Vem bestämmer egentligen vem som tittar på vem?
Är det publiken som betraktar talaren eller är det talaren som betraktar publiken? Och spelar det någon som helst roll? Ja, det gör det! För känslan spelar roll, eftersom känslor smittar. Om du längtar bort från din talarsituation är det en känsla som du lätt smittar din publik med. Medan de gånger du trivs i situationen och ser fram emot att få leverera ditt budskap är det troligt att din publik också trivs med dig.
Det finns knep att ta till de gånger vi behöver kunna vända en känsla av obehag. Här får du följa med in på en workshop och observera vad som händer i övningen vi kallar ”Stolen”.
I filmen ovan kan vi notera att under den första minuten när Klara satt på stolen utan en tydlig uppgift, upplevde hon känslan som obekväm. Första minuten kändes också betydligt längre än den andra, både för oss i publiken och för Klara. Känslorna smittade. Klara kunde i efterhand beskriva sina tankar som uppmaningar till sig själv ”Lite till, fortsätt att titta!”
Känslan var att det var gruppen som betraktade henne och inte tvärtom.
Under den andra minuten fick Klara en tydlig uppgift. ”Räkna alla som har blå ögon multiplicera med två och dra bort fem, och gör detsamma för de med bruna ögon”. Uppgiften påverkade direkt Klaras kroppsspråk. Med uppgiften sträckte hon på sig, lutade sig lite mer framåt och blicken pendlade säkert fram och tillbaka över alla i gruppen.
Inom teatern pratar man om viljeriktning. Det vill säga, när vi har en tydlig vilja och mål med vår kommunikation syns den viljeriktningen i kroppen som en framåtrörelse. Klara hade nu svårare att i efterhand komma ihåg några tankar, eftersom allt fokus var på uppgiften och på oss. Gruppen upplevde också skillnad. Första minuten blev Klara betraktad och andra minuten var det hon som betraktade gruppen. När vi vet vårt mål och vår uppgift är det betydligt enklare att känna säkerhet som talare och ”smitta” den känslan till åhörarna.
Sammanfattning
